Living on the edge
Vad har hänt? Jag börjar väl där jag slutade sist, hemlängtan och packning. Jag var upp i varv när jag skulle åka hem, vaknade en kvart innan klockan ringde och hade den där mys-känslan kvar från gårdagen. Vi hade haft julmys hos Alex med gröt, Sune, glögg, popcorn och dip. Allt som hör julen till! Packade klart, åt frukost, stirrade på det grusiga golvet ett par gånger men tog beslutet att dammsuga lagom till nyår istället. Jaha, tänkte jag. Två timmar kvar tills bussen går. Vad finns mer att göra? Typ ingenting. Lite smågrejer. Satte mig istället och kollade på ett avsnitt av Höök, den segaste kriminalserien i mannaminne, när jag kom på att klockan hunnit bli 11.00. Hoppsan hoppsan. En halvtimme kvar tills bussen skulle gå. Ingen panik. Jag skulle ju bara göra lunch, diska, packa ihop sista grejerna, byta lakan, sminka mig, klä på mig, borsta tänderna, lägga över alla böckerna och datorn i andra väskan, fixa håret, knyta skorna, slänga soporna, gå ut till bussen, leta på biljetterna, lägga ner tandborsten och kissa. Några småsaker alltså. Allt detta blev mer eller mindre slutfört, på ca 31 minuter, och självklart såg jag bussrumpan åka iväg och peka finger åt mig. Det är så skönt när bussar kommer i tid.
Efter 2 minuters funderande insåg jag att tågtiden 12.12 skulle bli lite tajt. Men skam den som ger sig. Knatade iväg till andra busshållplatsen och hann precis få fingret av en till buss. Jag började bli lite småstressad när jag insåg att nästa buss skulle utgå 11.50 och ta 20 min på sig till stan. 2 minuters marginal i tabellen skulle ju behöva mindre än en extra barnvagn för att jag skulle få en händelselös jul i Växjö istället för i Falun.
Bussen var sådär härligt full och stannade på alla hållplatser ända in till stan. Min klocka visade 12.08 när vi passerade hållplatsen innan stationen. Living on the edge börjar bli mitt ofrivilliga måtto och kännetecken. 12.10, bussen blinkar och kör in på stationen. Måste köra runt hela stationen för att hamna på bästa platsen, längst bort från tåget. 12.11, tåget inkommer till stationen, jag håller på att bli överkörd av en buss. Springer i rasande fart och möter alla trevliga passagerare som precis har klivit av tåget. Härligt med nya bekantskaper. Väl framme vid tåget träffar jag den humoristiska tågvärden som snällt förklarar att tåget är fullt "tyvärr". Jag gormar åt honom så gott jag kan i min flåsande att han måste skoja. "ja. hoppa på" säger han, utan humoristisk ton på rösten.
Varför vara i tid när man kan vara optimist?
Kommentarer
Trackback