Drömmarna slutar inte här! I natt drömde jag att jag var på konfirmationsläger som ledare, men jag fick inte riktigt vara med utan jag smög runt deras lektioner och helt plötsligt var det nollning i en lång korridor. Granne med korridoren fanns det dock en annan del av huset, där min pappa och en massa utlänningar fanns. Det visade sig att de skulle bli utvisade av en sheriff i staden. Vi hade vid det här laget gått ur byggnaden, en stor sal i mörkt trä, och stod nu på en stor stenplatå och väntade. Shreriffen kom ridandes på en häst, en ganska liten häst (för att vara häst vill säga). Han var en kort knubbig gubbe med lite för små ridbyxor. Han tog upp sin stora rulle med listan på de som skulle utvisas och började informera "kvinnor och barn blir inte tvingade att tas omhand, men bör följa med männen" och vakter i gula jackor kom och bar iväg männen. Jag blev vän med en utav flickorna, hon såg så sorgsen ut, var väl i 10-årsåldern. Jag började skriva ett brev till henne som hon kunde ha när hon saknade mig men hann aldrig klart och hon gick sakta efter männen. 

Mina memoarer kommer vara fyllda med drömmar som någon kreativ person kan göra om till skönlitterära böcker.