Phillip är som tidigare nämnt i USA. Jag hade tänkt och trott att vi, under de här veckorna, inte skulle höras mer än via ett vykort från Seattle. Det tog en liten vändning när jag kom på att 6 öre per minut inte var en farlig summa till en amerikansk mobiltelefon via Skype. Jag ringde en kväll efter afterwork på Café Deluxe innan jag somnade med en äcklig sallad från Statoil och en dyr dvd med Kenny Starfighter. Vi pratade i några minuter innan Phillip skulle fortsätta köra fina bilen och leta kändisar.

Det är trevligt att ha Phillip som kille. Jag är inte bortskämd med fasta förhållanden, mest på grund av mina skyhöga konstiga krav på desamma. Nu har jag hittat någon som förvånar och charmar mig varje gång vi ses. Det är trevligt.  

Nu sitter jag på tåget mot Växjö från Falun. När jag åkte i morse runt 7 grät mamma och jag såg att pappa i smyg torkade en tår när vi satte oss i bilen. Vi kom fram till stationen och jag klev ur bilen. Det slog mig en sekund att komma på att vi, i all gråt, glömt biljetterna på anslagstavlan. Jaha, 5 minuter kvar innan tåget går. Vi hinner aldrig. Det var bara att ta sig tillbaka hem innan pappa körde mig till Gävle.

Äntligen kom jag till tåget och här sitter jag, har lagt 19 kronor på 30 minuters internet för att ringa Phillip. Inget svar. Istället får jag lyssna på en liten flicka som slår i min stolsrygg samtidigt som hon pratar med den högsta rösten jag någonsin hört om sin mormor/farmors ålder. ”Du är HUNdra år.” och damen bredvid säger ”Nästan. 57”. Flickan klämmer i från tårna i Amy Diamonds ”It’s my life” och mormor/farmor säger ”Jättefint”.

Nu är jag snart framme i Stockholm och pappa skickar ett sms. ”Rolf Lassgård sitter i samma vagn som dig!”. Nu ska jag ut på Lassgård- jakt.