Julespel
Jul-frågesport:
Inget svar.
-Hon finns med i en massa sagor. Ska gå på en bal och åka dit i en fin vagn som en fé har fixat.
Snövit!
-Nej. Vad finns i kakelugnen? Det har något med det att göra!
Törnrosa!
Nej. Tiden ute.
Det är väl tur att man har en smart lillebror. Nu är julafton snart över. Klapparna utdelade, spelen spelade, magarna fyllda. Det går fort från år till år. Nu är vi inte små längre.. Lite tråkigt men tyvärr sant.
MVH. En f.d. tomtenisse
Den där maten
Hur kan man inte tycka om mat? En fråga som ständigt tas upp i min hjärna. Människor som tar lite mat på tallriken, tycker de inte om mat eller? Det är en av de stora mysterierna i mitt liv. Mat. God mat, äcklig mat, specialmat. Hur kan olika människor tycka om olika slags mat? Varför är vissa vegetarianer och andra älskar kött mer än sex? Beror det på vad våra föräldrar tycker om och inte, eller handlar det mer om våra smaklökar? Den äckliga smaklöken och den goda smaklöken kanske sitter på olika ställen i munnen?
Jag ska berätta en hemlighet. Jag älskar mat.
MVH. En smygätare och matälskare
Förkylningens härliga virus
Den är här nu.
Du öppnar ögonen. Andas in och ut genom munnen. Skulle du stänga den skulle du antagligen få syrebrist. Reser dig mödosamt upp. Huvudet är tungt som ett stort berg. Världens största berg. Sitter på sängkanten och känner dig febrig. Härligt! En ny dag som ska ringas in av alvedon och nässpray. Apoteket tjänar på din olycka. Någonsin tänkt på det? Få vågar lita på halvfabrikat och fuskisar. Apoteket, de kan sin sak! Den kommer, den river upp gamla minnen, den slår sönder planeringar och kastar stenar på ömma punkter i hjärnan. Den försvinner och lämnar efter sig en tomhet i huvud och näsa som inte kan beskrivas annat än med underbart.
Den är här, den vi alla har väntat på! Den härliga förkylningen.
MVH. En drabbad
Julefrid i juletid
Stress, stress. Det är så det brukar låta hos alla familjer. Mat, klappar, släkt, vänner, städning, städning och städning. Min familj är något utöver det vanliga. Inga skrikande barn. Ingen julstress. Inga vänner (nej nu skojade jag till det lite, så långt har det inte gått än). En sofistikerad familj skulle jag nog kalla oss för. En lugn, sofistikerad familj.
Igår åt vi mat på en restaurang i centrum. En grekisk, inte alltför dyr restaurang. En servitris var tråkig, uppkäftig och otrevlig. Tog ingen hänsyn till att vi var där och var hennes gäster. "Ville ni något eller?" Tuggandes tuggummi, pratandes i mobiltelefon och med håret utsläppt frågade hon frågan som man bara får höra i amerikanska filmer där en skabbig bar förekommer. Där av en tjock, illaluktande, rökande medelålders kvinna som står och hänger innanför baren. Inte i en medelstor svensk stad med cirkus 60000 invånare. Men vad vet jag. Jag är ju bara nästan vuxen. Min sofistikerade familj ville i stridens hetta skära halsen av servitrisen, men vi är ju inga amerikaner heller! Vi är trots allt sofistikerade svenska människor, och sparar halshuggningen till någon annan.
MVH. Den sofistikerade dottern
Kylan slår till
När det är kallt och när du sitter där ensam. Tänk då på; du är nästan vuxen.
Du kan gå tre kilometer utan att känna dig uttråkad, äta helt ensam utan att känna dig ensam, sitta själv framför en TV utan att känna dig ledsen, tänka tillbaka på hela ditt liv och känna dig glad. Du är trots allt nästan vuxen. Du har ett jobb som ger dig mycket pengar men du har ingenstans att lägga dom på. Du kan pyssla en hel dag utan att känna dig som ett barn. Vill du bli vuxen? Det blir som i en film. En film utan tidmarkering. En ändlös väntan på att det riktiga livet ska inträffa.
Du kan gå tre kilometer utan att känna dig uttråkad, äta helt ensam utan att känna dig ensam, sitta själv framför en TV utan att känna dig ledsen, tänka tillbaka på hela ditt liv och känna dig glad. Du är trots allt nästan vuxen. Du har ett jobb som ger dig mycket pengar men du har ingenstans att lägga dom på. Du kan pyssla en hel dag utan att känna dig som ett barn. Vill du bli vuxen? Det blir som i en film. En film utan tidmarkering. En ändlös väntan på att det riktiga livet ska inträffa.
Du känner kylan komma krypande. Sakta, upp längs ryggraden, du ryser. Kylan slår till som en käftsmäll när nu minst anar det. Vuxenkrisen kommer. Du är fångad. Eller fri som en fågel? Farväl ljuva barndom, det är över nu. Nu är du en vuxen människa. Flytta ut ur boet, första vingslaget. Klara dig själv.
Du sitter där vid ditt matbord i din etta. Känner kylan komma krypande. Långsamt inser du att du inte är ensam, trots att det känns så för det mesta. Optimisten upplever aldrig ensamheten. Tänk på det! Kommer du någonsin att växa upp? Sluta ringa din mamma på kvällarna när hon inte är hos dig längre? Du är nästan vuxen nu.
MVH. Värmen i kylan
