Det var en måndag. Utanför ett av mina jobbställen möter jag en söt kille. Han ser lite förvirrad ut och eftersom klockan endast är fem minuter i sju anar jag oråd. Vilken söt kille är uppe fem minuter i sju, en måndag? Besynnerligt, tänker jag och går vidare. När jag har gått in bakvägen till den stora lokalen hör jag en gäll stämma; "Här är det nog någon som ser lite undrande ut och inte vet var han ska gå någonstans?". Det är hans första dag på jobbet och han har brunt lockigt hår och stora mörka ögon. Det var nu det började. 

Vi växlade blickar, han ser att jag förstår att första dagen är kommen, att det är början på resten av hans liv. Våra möten är korta men intensiva. Han säger hej när jag städar hans omklädningsrum, jag säger hej tillbaka med min röda toatrasa i högsta hugg och sedan passerar han vidare iklädd blå postmundering mot främmande kvarter. 

Vem vet vad som händer här näst, kanske jag ska ta reda på vad han heter.