Mitt samvete biktar sig
Nu ska jag erkänna en grej som är lite jobbig att erkänna. Jag är en person som lätt blir avundsjuk. Det går ganska snabbt över, men brukar inledas med en bitter-fas som är speciellt jobbig eftersom jag lätt pratar ut om det efter rejält intag av alkoholhaltiga drycker (jag är en av de som tror att alkohol löser alla problem i minst 6 timmar), gärna med många, gärna med alla utom den jag är avis på. Uppskattade tiden för bitter-fasen är 3-5 dagar. Beroende på vilken grad och storlek avundsjukan grundar sig i.
Nästa fas är gråta ut-fasen. Den brukar gå ut på att jag ringer till mamma, är tyst i ca 2,5 minuter och när hon säger "är du ledsen?" kommer det. Jag berättar snabbt, gråtandes och argt vad som är så fruktansvärt hemskt och att jag verkligen inte vill vara avundsjuk men att jag bara inte kan rå för det och verkligen, verkligen, försöker vara glad för andra men det är så sjukt svårt.
Sista fasen, den mest hälsosamma fasen, är erkännandefasen. Det är här jag helt enkelt erkänner för offret, den lyckliga, att jag är avundsjukt, men att det går över och att det är därför jag har varit lite bitter i några dagar.
Alternativa fasen, den väg som inte är hälsosam men ändå ofta slår in. Det är här fasen infaller efter första och andra fasen. Dock hoppas erkännande-fasen över och jag lever på med mitt liv och förhållandet med den lyckliga blir sakta men säkert bättre.
Det var det, min första riktigt stora bekännelse. Mitt stora problem.
Kommentarer
Postat av: iBear
Vadå ha en blogg utan att jag vet om det!?
Trackback
