När jag bodde hemma i Falun kändes det härligt med jul, men lite som vardag med "extra krydda". Finare kläder, röda gardiner, presenter och massor med god mat. Det var speciellt och roligt, men inte sådär överdrivet hemligt smusslande och inte kunna sova för alla julklappsnerver. Farmor kom- som vanligt. Pappa gjorde köttbullar- som vanligt. Lagom till den bra filmen efter julklappsutdelningen somnade vi i soffan- som vanligt.

Nu däremot är det en helt annan grej. Jag började tänka på julklappar i november, har längtat sedan i oktober när jag var hemma sist och nu på slutet kan jag inte sluta ringa mamma, pappa och Jens och fråga hur läget är, vad de gör, vad de äter och om den där julklappen jag redan vet att de har fixat men jag frågar ändå för att jag längtar efter att vara hemma och prata med dem. Det spelar för första gången ingen roll vad jag får i julklapp, jag vill bara umgås med de där hemma i evigheter! Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att vi ska sitta uppe tills sent och prata och rimma tillsammans och jag ska köpa ett sällskapsspel som vi ska spela hela familjen tillsammans.

Julen ska aldrig ta slut i år! Jag ska lussa på morgonen för huset, jag ska göra snölyktor, jag ska skriva rim som är så långa att de skulle kunna vara en novell, jag ska gå upp tidigt varje morgon för att inte missa en endaste minut. Jag ska gå i hälarna på alla jag tycker om och prata med dem tills de somnar. De ska umgås så mycket med mig att de till slut ska BE mig att åka därifrån.

Falun, nu kommer jag!